fredag 8 november 2013

Slår Syrien-politiken tillbaka på Sverige och Turkiet


Vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle där människor så långt det är möjligt ska tillåtas leva sina liv på det sätt de själva finner lämpligt. När samhället drar isär och med en stark boendesegregation ökar marginalisering i samhället, vilket ger grogrund för extrema uppfattningar och ibland även till våldsbejakande extremism. Vi kan heller inte bortse från att våldsidiologier medvetet odlas fram med ökad polarisering mellan grupper som verktyg. Dessvärre sker detta även med stöd av offentliga bidrag. Samtidigt har ett sammanhållet arbete för de mänskliga rättigheterna fått ge vika till förmån för kortsiktiga medieutspel, något som såväl påerkar nationellt som Sveriges trovärdighet och möjligheter till internationell påverkan.

När regeringen även uttrycker en offentlig hållning i utrikespolitiska frågor samtidigt som det finns ett tyst samförstånd med en part i en våldsam konflikt är det än mer anmärkningsvärt. Vi känner igen denna dubbeltydlighet i förhållande till Syrien från Turkiets regeringspolitik. Men båda våra länder tar utifrån vår geografiska placering emot flyende och bistår humanitärt, vilket ska uppskattas. Turkiet som tar ett stort ansvar drabbas även själva av gränsområdets våld, situationen är svår.
 
Samtidigt låter AKP-regeringen stridande och vapen flöda över gränsen. Att man i Ankara även skulle vara okunnigt om svensk koppling till vapenflöde och inresande personer är lika lite sannolikt som att kontakter inte redan har etablerats med Sverige kring detta.
Som väntat kom Syrien upp i samtalen mellan premiärministrarna Erdogan och Reinfeldt igår. SvD beskriver samtal om utvecklingen i inbördeskrigets Syrien


"Premiärministern uttrycker sin personliga besvikelse över den syriske presidenten Bashar al-Assad. - Han var en god vän och vi hade en familjerelation. När den så kallade arabiska våren utbröt talade jag med honom i timmar om utvecklingen. Vi träffades i Aleppo och jag poängterade att Syrien hade ett enpartisystem - och att landet behöver fler partier. Han höll med, men sedan hände ingenting, säger en märkbart besviken Erdogan som sett sig själv som en mentor för den unge Bashar al-Assad när han fick ta över makten. - Sedan gick det inte bra, syriska regimens gevär riktades mot befolkningen, men al-Assad sade till mig att ”de andra är terrorister”. Hur kan man säga så? Och varför försöker befolkningen fly? frågar sig Erdogan retoriskt som anledning till att han vänt den syriska regimen ryggen och nu ger sitt fulla stöd till oppositionella grupper. - Det är inte möjligt att normalisera Syrien om inte al-Assad lämnar makten, konstaterar Erdogan. Med ilsken irritation förnekar han att Turkiet skulle ge stöd till terroristorganisationer som bekämpar regimen i Syrien. - Dessa grupper har inte någon fristad i Turkiet, säger Erdogan."
Det är delar som jag själv känner igen från samtal under besök i Turkiet. En övevägande majoritet av befolkningen i landet har varit tydliga med att de inte velat se landet dras in i ett krig. Så har heller inte skett men många, även AKP-sympatisörer har utryckt oro över att regeringen för en dubbel politik. Närstående till Muslimska Brödraskapet som man är. Turkiet är även beläget med grannar som är engagerade i Syrien-frågan mer eller mindre konstruktivt, ofta det senare. Splittringen i FN:s särkerhetsråd, Geneve 1 och 2 känner vi till.
Men åter till Sverige som utgångspunkt, vår polis jobbar framförallt med tre typer av våldsbejakande extremism, radikala autonoma grupper, vit makt-grupper och islamistiska jihadister. Regeringens Nationella handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism har i flera delar inte förverkligats. Än fler förslag lagts på hyllan. Till skillnad från många andra europeiska länder så saknar Sverige ett effektivt förebyggande arbete för att bekämpa terror och våld samt en uppbyggd avhopparverksamhet. Det ger oss i och för sig fördelen av att kunna titta på det arbete som görs i andra länder och lära av det när vi formulerar våra egna strategier, men det leder också till ett fragmentiserat arbete. Erfarenheter från andra länder visar att arbetet mot terrorism måste ske på flera plan, både lokalt av civila myndigheter och genom polisiärt arbete. Men frågan ska också ses i ett utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv.
Ett växande problem är att unga svenska medborgare reser till konfliktområden för att strida. Redan tidigare har personer rest till konflikthärdar som Afghanistan, Irak och Somalia men också inom Europa. Inbördeskriget i Syrien innebär dock en helt ny dimension och hotar att locka fler än de andra krigshärdarna tillsammans. Där senare får de träning av radikala jihadistgrupper som även kan användas för terrorism, såväl på plats som efter att den stridande återvänt hem. Vi tar del av rapporter om insamling, logistiskt stöd, vapentransporter och milis med koppling till Sverige. Vi ska inte överdriva den hotbilden, men inte heller blunda för att den faktiskt finns. Svenskar dyker allt oftare upp i bekymmersamma sammanhang vid internationell rapportering. I dag har våra myndigheter väldigt få lagliga möjligheter att ingripa. Inom flera av de sinsemellan olika väpnade grupper i Syrien finns samverkan på marken, även med terrorstämplade al-Quaida. Att definiera skalan från rebellrörelse till terrororganisationer med folkrättsbrott på sitt samvete har inte sällan lämnats till historians facit. Men när antalet stridande uppgår till flera hundra personer finns det anledning att se över hur man kan försvåra denna typ av resor. Ett minimum är att frågan erkänns och politiker förhåller sig även till dessa fakta.
Samtidigt som Sveriges regering ger ett tandlöst intryck saknar unga i riskzonen och oroliga föräldrar ännu stöd. Lokala muslimska församlingar, det lokala föreningslivet och sociala myndigheter är mycket viktiga i arbetet för att förhindra radikalisering och gör ett ovärderligt arbete i dag. Det är en utmaning att förhindra att unga självradikaliseras i sina politiska åsikter. Jihadism lockar inte sällan med en macho livsstil men även kvinnor rekryteras. Regeringen bör öppna upp för en nationell handlingsplan av det slag som finns i t.ex. Nederländerna och Storbritannien. Sverige behöver nationellt kraftsamlar för att bekämpa våldsbejakande politisk extremism för vår de ungas-, vår nations- och vårt internationella arbetes skull.
Att Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan besökt Stockholm med Syrien-frågan på agendan understryker att Sveriges regering öppet måste redovisa sin sammantagna politik i förhållande till Syrien. Att passivt se på är också ett ställningstagande. Hur ter sig kedjan från demokratiskt motstånd till al-Qaida-flaggan. Någon syrier sa mig, "vi slåss nu mot regimen och kan inte också slåss mot al-Qaida. Vi vill inte se dem här men vi får ta den frågan senare."
Nej, jag förringar inte komplexiteten, men menar samtidigt att när externa krafter främjar, eller medvetet blundar för tillflödet av stridande och vapen kan konflikten får en än mer oförutsägbar och svårtyglad våldsutveckling. Att våra legala möjligheter att agera är små idag kan delvis snabbt åtgärdas av regeringen själv. Turkiet respektive Sveriges underlåtenhet att reagera mot våldsbejakande extremism riskerar i framtiden att slå tillbaka även mot våra båda länder.