tisdag 12 februari 2013

Skriver om Eritrea på Politikerbloggen

 

 
Eritrea

Eritreas informationsminister Ali Abdu Ahmed som flytt landet träder idag fram och berättar att det är rutin att misstänkta oppositionella arresteras utan domstolspapper. Utan dokumentation och rättslig prövning försvinner de från anhöriga och vänner. Idag lever även Ahmed i samma osäkerhet som tusentals andra eritreaner om vad som hänt deras anhöriga.
Vi förutsätter att alla relevanta kontakter som kan bringa klarhet i Dawit Isaaks öde tas.

Eritrea har styrts av en ordförande och ett parti, Folkfronten för demokrati och rättvisa, ända sedan självständigheten 1993. President Isaias Afawerki har uppvisat en näst intill total oförmåga att leda landets övergång till ett civilt vardagsliv. Landets regim är hemlighetsfullare än vad befrielserörelsen en gång var. Transparency International rankar Eritrea som ett av de mest korrupta länderna i världen. En majoritet av den arbetsföra befolkningen bär uniform, för många är enda valet att gå med i armén. De ungas missnöje växer i takt med att deras möjligheter krymper.

Eritrea är i desperat behov av resurser som kontanter, kontakter, kompetens och som regimen ser det, även vapen. Eritrea har, med undantag av Nordkorea, fler soldater per invånare än något annat land. Såväl Etiopien som Eritrea har att vinna på att bilägga gränskonflikten. Men medan Etiopien har tillväxt står Eritrea nära en ekonomisk kollaps. Uppgifter gör gällande att drygt hälften av eritreanerna lever under fattigdomsgränsen. Samtidigt fortsätter omvärlden att negligera diasporans ansträngningar att organisera en paraplyorganisation och forma en politisk plattform.

Eritreas strategiska läge vid Adenviken mitt emot Arabiska halvön gör att landet trots sina monumentala problem följs med intresse av flera länder i dess omvärld. Sydafrika som oroar sig över vad en ökad polarisering på Afrikas horn kan leda till har ökat sina kontakter och säger sig vilja medverka till att uppnå fred och stabilitet. Man Eritrea har få vänner kvar sedan även Qatar vänt dem ryggen. Det finns länder som skulle tjäna på att få kontroll över Eritrea. Och i dagens läge kan man även fråga sig vem som har kontroll över utvecklingen inne i landet. Delar av armen gjorde nyligen myteri – eller var det möjligen ett kuppförsök? Eritreas president Isaias Afawerki sitter kvar men det är endast en tidsfråga innan han på nytt kommer att tvingas konfronteras ett kraftigt motstånd. Det finns inte längre någon återvändo för det isolerade landet med sin förtryckta befolkning.

Trots alla oklarheter så tog en process sin början den 21 januari i år i Asmara när Afawerki, om än tillfälligt, tappade kontrollen över delar av sina styrkor. Vi minns de politiska utrensningarna efter att femton höga politiker (den s.k. 15-gruppen eller G15) som i en serie brev till Eritreas president vintern 2001 krävde främst demokratiska reformer. Detta tände en livlig debatt i huvudstaden Asmara. Nu fängslas människor åter igen.

I Asmara som rymmer såväl en romersk-katolsk katedral, en koptisk kyrka och en moské ställer regimen nu religioner mot varandra. Den grupp soldater som intog Informationsministeriet tog över den statliga TV och krävde ett frisläppande av politiska fångar samt att konstitutionen från 1997 skulle införas i grundlagen. Nu beskylls de för att vara islamister. Medan människorättsgrupper anklagar regeringen för tortyr och summariska avrättningar. Vi har erfarit att samtal nu pågår inom regeringskretsen för en intern kompromiss för att räddas sig kvar vid makten.

Men vad händer om Eritreas regim faller? Omvärlden har hittills ställt sig vid sidan om, vilket är ett svek. Att nöja sig med det enkla, att kritisera President Isaias Afewerki duger inte. Att Utrikesminister Carl Bildt via twitter framfört att "vi följer utvecklingen i Eritrea så nära som möjligt" kan inte uppfattas som kraftfullt vare sig här eller i Asmara. Ännu saknas initiativ såväl från den svenska regering som från omvärlden. Vare sig Catherine Ashton, Europeiska rådet, eller delegationen i landet har kommit med några uttalanden med anledning av att en grupp militärer nyligen utmanade Eritreas auktoritära styre. Sveriges Stockholmsbaserade ambassadör för Eritrea, var vid tidpunkten på plats i Asmara men inget har fått rapporteras från UD. EU:s delegation i Asmara finns kvar och hålls bemannad utan att någon tycks vet hur kontoret konstruktivt ska användas.

Att Eritrea är medlem i FN vilket ger en möjliggör dialoger, tom en kritisk sådan. Men spänningen har ökat sedan FN:s säkerhetsråd 2011 antog en resolution som fördömer Eritreas påtryckningar mot eritreaner som är bosatta i ett annat land. Något Sverige inte efterhört och regering har heller inte krävt öppenhet och utredning om den senaste tidens händelser. Carl Bildt har inte tillsatt den ambassadör för kontakt med oppositionen som vi efterfrågat. Den enda åtgärden är skärpta reserekommendationer till ett redan slutet land. Sverige och EU fortsätter neka stöd till den fredliga opposition som växer fram i diasporan och som även har kontakter in i landet. Har regeringen inget lärt från den Arabiska våren?


S-riksdagsledamöter Carina Hägg o Arhe Hamednaca på Politikerbloggen